I Suva fick vi snuva

Skrivet 3/6 men fick vänta på bättre wifi:

Efter bara ett par dagar på Fijis största ö Viti Levu känns NZ så märkligt avlägset, nästan som en dröm – vi skulle lika gärna ha kunnat anlänt härifrån från Sverige (jag vet att det blev lite konstig meningsbyggnad där, ber om ursäkt alla språkvårdare). Innan vi åker ut till paradisöarna tillbringar vi några dagar i Suva, som är en av de större orterna på Fijiöarna (ca 130000 invånare). Hit åkte vi med en skranglig lokalbuss som visserligen hade AC men dörren behövde dras igen manuellt och i uppförbackarna satt Jona och jag och sa ”heja Bussi, du klarar det, kom igen”. Längs vägen var det rejält fattigt, nästan alla bostadshus var små ruckel av korrugerad plåt, där matlagning sköttes över öppen eld utomhus.

Suva är en märklig plats. Det känns som en blandning av Sydostasien, Indien och någon muslimsk världsdel, med en malplacerad östeuropeisk touch. Det finns en hel del betongbyggnader som det inte riktigt går att se om de är hotell, något slags officiella byggnader, eventuellt bostadshus eller möjligen övergivna. Samtidigt är stämningen vänlig och de flesta man passerar på gatorna säger ”bula”. Staden är ganska smutsig och det luktar sopor lite här och där, det finns en fantastisk matmarknad med allehanda frukter och grönsaker, fisk mm, alla lokalbussar saknar fönster och dundrar förbi i tät följd fulla med folk och med glad musik på hög volym. Många män och pojkar bär kjol och de flesta kvinnor har helt makalösa mikrofonfrisyrer, och båda könen bär ofta kortärmade mönstrade skjortor med färgglada mönster – inte så lite 70-talskänsla!

Vi äter spännande street food och barnen leker outtröttligt i hotellpoolen med tillhörande rutschkana, snuvorna till trots. Vi vuxna ser fram emot havsbad ute på de mindre öarna, vi åker till den första i övermorgon.

11/6:

Kuata är en liten ö med två sandstränder, lite berg, klippor och djungel samt en liten resort, med plats för runt 30 gäster. Kristallklart vatten och fina korallrev. Nästan alla som jobbar här kommer från byn som ligger på nästa lite större ö tvärs över sundet. Man möts av sång och skratt på väg iland, och ett ”Bula! Welcome home!”. På menyn står dykning, snorkling med eller utan hajar, SUP, havskajak, lek i hav och pool. Skönt häng :)

Fruktmarknad i Suva. Helfestligt, tycker både mor och söner.

Fruktmarknad i Suva. Helfestligt, tycker både mor och söner.

Efter Kuata fick vi ta vägen om huvudön igen och passar på att tillbringa två dagar på en mera västerländskt tillrättalagd resort på en konstgjord ö (!) i ett före detta mangroveträsk, ön man skulle kunna vada till men det gick förstås en liten exklusiv färja hit ;-). För första gången på Fiji fanns det ost, croissanter, bacon mm på hotellfrukosten, barnen älskar konceptet… I morgon flyger vi till Kadavu och åker båt därifrån till vår sista destination Ono Island och Oneta resort där vi stannar fem nätter. Vi hoppas sitta på flyget hem på måndag, men inrikesflygen är tydligen så ofta inställda att det finns ett hotell vid Kadavus flygplats som har flight cancellation rates på rummen för strandsatta resenärer. Så håll tummarna för att vi slipper checka in där och missa flyget via Singapore och London!!

Snart är vi hemma igen – ska bli SÅ KUL att träffa er alla igen!

Många kramar från oss!

Krabbrace på Kuata

Krabbrace på Kuata

Bästa platsen

Bästa platsen, Kuata.

IMG_0259

Kuata Island, vår ”Bure” (hydda) skymtas till vänster om den gula kajaken.

IMG_0300

Hotellet där vi är just nu. Fotat av morgonpigg löperska

Kuata island

blogstats trackingpixel

There And Back Again

som undertiteln till Bilbo lyder – vilken resa, vilket äventyr!

I skrivande stund befinner vi oss på flygplatsen, det har vinkats hejdå till människor och miljöer, vi har packat och vägt och packat om och städat och sålt grejer; en omtumlande och på många sätt vemodig vecka. Vi slutade där vi började, på ett lägenhetshotell i centrala Auckland, och blev påminda om hur vi kände och tänkte under våra första dagar i landet – ganska annorlunda!

Det verkar som att vi alla är otroligt glada över att ha tillbringat ett år här. För egen del är jag ledsen över att behöva lämna många fina människor och ett otroligt vackert land med ett vänligt, alltid uthärdligt klimat, jag är lättad över att ha klarat jobbet utan större missöden, jag är upprymd och stimulerad av att ha fått leva i en annan kultur och vardag, jag är glad och tacksam över att ha fått så mycket mera tid med familjen än vad det blir hemma i vardagsvardagen, jag är en gnutta stolt över att vi vågade och orkade bege oss i väg från den kålltorpska tryggheten, och jag känner stor förväntan och glädje över att snart få se er alla igen!

Vi ser till att posta några sista bilder från Fiji om inte annat… Tack alla ni som läst vår blogg så här långt!

Ka kite ano

blogstats trackingpixel

Allt ska bort…

Det börjar kännas tomt...

Det börjar kännas tomt…

från vårt hem. Vårt år här går mot sitt slut och just nu är det febril aktivitet med att sälja och avyttra alla prylar som vi samlat på oss. Det är en hel del trots att vår heminredning varit ytterst spartansk.  Igår gick TV:n till killarnas stora förtret (=inget mera PS4).

Trots flyttbestyr har vi försökt krama de sista goda dropparna ur landet och hunnit med lite helgutflykter. Vi var 4 dagar på Great Barrier Island, en ö 4,5 tim båtresa från Auckland, som till stor del är nationalpark och dessutom en ”dark sky sanctuary”, dvs en plats där stjärnskådning inte störs så mycket av ljus. Den gångna helgen besökte vi Emmas kollega Vernon med familj utanför Whangarei 15 mil norr om Auckland. De hade en liten gård med hästar, får och hund, och 10 minuter till en riktigt bra surfstrand där de utan skam i kroppen kunde prova denna eminenta sport.

Nu återstår snart bara Fiji…

Vandring på Great Barrier Island

Vandring på Great Barrier Island

 

IMG_0043

På toppen av Mt Hobson, Great Barrier Island

IMG_0200

Whangarei waterfall

IMG_0078

Mt Hobson

Cowgirl

Cowgirl/horsegirl

IMG_0147

Emma med kollegorna Margaret och Shae

Jonas' gäng på Auckland Zoo

Jonas’ gäng på Auckland Zoo

blogstats trackingpixel

Första vinterstormen

… drabbade Auckland förra veckan, med isande temperaturer under 10 grader (ni hör hur klena vi har blivit, tio plus alltså ;-)) och upp mot 50 m/s i vindbyarna… Vårt hus ligger ganska skyddat som tur, det blev rejält kallt ett par nätter men vi har åtminstone haft el hela tiden. I dag fem dagar efter stormen är fortfarande tusentals hushåll utan el.

På många sätt är det här landet så eftersatt med nordiska mått mätt, el kan man väl leva utan några dagar men det känns otroligt märkligt att läsa annonser om välgörenhetsprojekt som går ut på att bli månadsgivare så att nyzeeländska barn ska ha skor och slippa gå barfota till skolan eller kanske helt enkelt stanna hemma när det är för kallt, för att föräldrarna inte har råd att köpa skor. På jobbet får jag min beskärda del av elände genom läsning av socialtjänstmaterial där ofta 10-15 orosanmälningar har gjorts om mina patienter när de varit under tio år, och varit utan mat långa tider, haft synliga märken av misshandel och andra vidrigheter, och ärendet har avslutats gång på gång, utan några ordentliga insatser eller någon planerad uppföljning. I dagens tidning fanns en artikel om kvinnliga fångar, som ofta inte har någon kontakt med sina barn, inte vet var de har blivit placerade etc. Nya Zeeland har en LÅNG väg att gå när det gäller att följa barnkonventionen och se barn som samhällets och inte de enskilda föräldrarnas ansvar.

Efter stycket ovan känns det sådär att skriva om vår paradisiska vecka på Rarotonga… Tonar ner superlativerna men kan konstatera att det var en förunderligt vilsam känsla att tillbringa långa stunder med att blicka ut över en ibland grå, ibland blå, ibland turkos lagun, och se det eviga vågbrytet vid korallrevet som omringar hela ön. Ljudbilden var vågbrus dygnet runt med inslag av galande tuppar och enstaka hundskall. Vi tillbringade timmar i den ljumma lagunen snorklande, lekande, paddlande eller bara vadande runt med fiskar i alla tänkbara färger och former simmande runt benen…

På Rarotonga finns en betydligt starkare kollektiv ansvarskänsla, bl a finns inga äldreboenden då de gamla bor hos sina släktingar, och då de lämnat jordelivet begravs de oftast i den egna trädgården, i stora gravar med en massa utsmyckningar och blommor, ibland t o m ljusslingor som ger associationer till nordiskt julpynt! 😉

Framför oss har vi två veckors skollov, med några dagar på Great Barrier Island dit man tar sig med färja eller flyg från Auckland. Där finns ingen gatubelysning vilket lär medföra sagolika stjärnhimlar, så vi hoppas på klart väder!

Vår strand på Rarotonga

Vår strand på Rarotonga

Vårt hus

Vårt hus

Barn i blöt

Två barn i blöt

Jona kokar potatis

Jona kokar potatis

Amos på balkongen

Amos på balkongen

Marlin. Idag igen.

Färsk Marlin. Idag igen.

Rackarns bra Sashimi

Rackarns bra Sashimi

Amos och "Dågen", som troget väntade utanför huset på morgnarna och älskade att fånga småfisk

Amos och ”Dågen”, som troget väntade utanför huset på morgnarna och älskade att fånga småfisk

blogstats trackingpixel

March madness…

…kallas det här. Alla hetsar och hastar in i höstmörkret, bil- och vårdköerna växer exponentiellt. Vi har inte riktigt känt av detta, men något slags höstmys smyger sig på, kanske för att temperaturen nattetid är snarare 15 än 20 (skönt!). Alltmer påtaglig är också känslan av att det inte är så lång tid kvar för oss här, och vi försöker krama ur så mycket fina dagar vi kan.

I februari hade vi mina föräldrar på besök, och fick chansen att visa dem lite av ”vårt” NZ, med en fin avslutning i Witianga (framröstad som ”NZ’s best beach 2018″).

Killarna är mitt i ”termin 1″, och har delvis nya klasser, Amos har bytt både klasskompisar och lärare, och det verkar funka bra. Jona har kvar sin favoritlärare Ms McKelvey från förra terminen men en delvis ny klass. Han gjorde ett kort intensiv insats som skolpolis, dvs vakt vid ett av skolans övergångsställen. Det är fortsatt bara tre (två?) huvudsakliga ämnen; maths, writing och reading (även om Amos och jag pluggar lite tyska hemma vid sidan om). Men, mycket utflykter i skolans regi. Amos var förra veckan med klassen och såg Macbeth på Aucklands ”pop-up” Globe Theatre, barnen uppmanades ha oömma kläder pga risk för att bli rejält nedblodade (teaterblod). I morgon åker jag med Amos klass till Muriwai Beach för en surf- och livräddardag. Medföljande föräldrar förväntas vara med i vattnet och delta i aktiviteterna. 😀

Själv börjar varje dag med väntan vid mailboxen, där jag likt en försmådd älskare ängsligt ser efter om det kommit svar från någon av de två tidskrifter som fått mina manuskript. Det har det inte. Inte än. Istället skriver jag på ramberättelsen till avhandlingen, men det går plågsamt långsamt framåt just nu. Kanske nästa veckas vistelse på Rarotonga ger lite inspiration, eller åtminstone flykt…

Men livet är ju inte bara arbete, helgerna som gått har vi tillbringat i Piha på den vilda västkusten, där Emmas kollega Tanya med familj hyste oss i sitt hus, och nu senast på segelbåt. Vi återvände till Aucklands hamn precis i tid till att båtarna i Volvo Ocean Race startade, mäktigt!

Bis später.

/ Lukas

Tillbaka till Kohi-school

Tillbaka till Kohi-school

Konstapel Jona

Konstapel Jona

 

 

 

 

 

 

 

Strandhäng i Wangamata. Jona med farfar i bakgrunden, har vuxit ordentligt

Strandhäng i Wangamata. Jona med farfar i bakgrunden, har vuxit ordentligt

Kinesisk nyår med lyktfestival i Auckland

Kinesiskt nyår med lyktfestival i Auckland

Exteriör från Piha

Exteriör från Piha

Vattenfall i Piha

Vattenfall i Piha

Seglat utanför Waiheke island

Seglat utanför Waiheke island

dito

dito

Rotoroa island, vila efter promenaden

Rotoroa island, vila efter promenaden

Batterierna är slut

Batterierna är slut

åter i Auckland

åter i Aucklands hamn, Volvo Ocean Race på g

blogstats trackingpixel

Ingenting torkar…

Februari är den torraste och soligaste månaden i Auckland. 2018 är i så fall århundradets undantag. Regnet har vräkt ner, droppat stilla, regnat så där ihållande stadigt, och allt däremellan. En dag när jag cyklade till jobbet var vägen avstängd, vi har varit med om det en gång förut, det händer när extra högt vatten i samband med lågtryck (kallas ”king tide”) och blåst in mot land gör att min cykelväg längs vattnet blir översköljd av vågor. Jag tyckte att jag inte hade något annat val än att ta min vanliga väg trots allt, omvägen över torrare trakter är närmare 10 km och kuperad, och det kändes inte aktuellt i de 20 sekundmeter som vindarna bjöd på. Så jag tog den avstängda vägen tillsammans med några andra tappra/galna cyklister. Man kunde välja mellan cykelbanan närmast havet där stora vågor slog in och gjorde en härligt blöt in på underkläderna och nästan slog omkull cykeln (det var åtminstone varmt vatten, säkert närmare 25 grader), eller så kunde man cykla bäst man ville på den tomma körbanan genom knädjupa sjöar. Festligt!

Barnen har varit ihärdiga kvällsdoppare tills de värsta regnen satte in, skolan har startat, livet flyter på… Vi hade en fin vecka med Lukas föräldrar (som tur en del sol!) och får träffa dem en vecka till i slutet av månaden, de är nu på egna äventyr på Sydön.

Här hemma torkar ingenting utanför torktumlaren, lakanen känns fuktiga när man lägger sig, tillochmed heltäckningsmattan verkar inte riktigt torr. Det luktar gammal sommarstuga om allt och det är bäst att inte tvätta håret en ledig dag, det torkar bara i AC-luften på jobbet!!

Men, vi klagar INTE! Vi går ju trots allt ständigt i kortärmat och -bent. :-) Vi har börjat fundera så smått på hemresan och datum för vår återvändo, som skulle kunna bli 19 juni. Det kan hända att man går direkt till Pressbyrån på Landvetter och köper godis då 😉

Många kramar till fastlagsbulleätare och alla andra därute!

blogstats trackingpixel

Road trip finito, värmebölja i Auckland…

Hej!

Efter 3,5 veckor på vägarna är vi hemma i Mission Bay igen! Vi har haft en fantastisk road trip, med allt från stadshäng i Wellington till bad i olika varma källor till vandring längs Abel Tasman Coastal Track där vi sov i stugor till tio nätter i vår camper van Ralle till rafting till kajakpaddling till… Vi har sett en massa sjölejon i det vilda på nära håll, vi har ringt efter assistans då husbilen inte ville starta efter vår första natt i den på fricamping, vi har varit vid världens ände på ön Stewart Island där en lillebror kom utrusande till sina föräldrar och sa ”kom fort, Amos har typ brutit fingret” vilket var helt korrekt diagnos. Vi har simmat i och druckit av världens nästrenaste sjö (Lake Wakatipu, där för övrigt TV-serien Top of the lake spelades in). Vi har fått oräkneliga bett av sandflies och ibland blivit alldeles för arga på varandra, vi har sett stjärnhimlar vi inte trodde fanns… och lite annat. Långbyxorna har legat ouppackade längst ner i väskorna och i skrivande stund är det 30 grader i Auckland.

Nu har vi bara fyra månader kvar av vårt NZ-år! Det känns som att det kommer att gå fort. På tisdag börjar jag jobba, på fredag börjar barnens läsår och dessutom får vi efterlängtat besök hemifrån i form av Ewa och Owe som kommer på onsdag! Februari ska vara den somrigaste månaden här så långbyxorna kan nog ligga kvar i väskorna ett tag till.

Fler bilder kommer inom kort!

Regnskog i Abel Tasman National Park

Regnskog i Abel Tasman National Park

Regnskogsvandring i Abel Tasman

Regnskogsvandring i Abel Tasman

Strandhäng i Abel Tasman

Strandhäng i Abel Tasman

Camping vid världens ände

Camping vid världens ände

 

Boy vs. Beast

Boy vs. Beast

blogstats trackingpixel

Gott Nytt År!!

Hallå där ute i världen,

God fortsättning på det nya året, hoppas era jul-och nyårsfiranden har varit frid- och fröjdefulla…

Vi tillbringade några rätt regniga men varma dagar i skärgården Bay of Islands över julhelgen, vi såg en massa delfiner på nära håll men fick tyvärr inte simma med dem eftersom de hade ungar. Jag jobbade i mellandagarna men sen i lördags är vi nu lediga tillsammans i fyra veckor! :-) Det känns overkligt och VÄLDIGT skönt. Ända sedan nån gång i november har vi skämts bort med fantastiskt väder, vi går ständigt i shorts och man behöver sällan en tröja ens kvällstid. Nere på ”vår strand” är det tjockt med folk nästan dygnet runt, som solar badar grillar spelar volleyboll etc. Vi har ett favorittillhåll några kilometer bort, en utomhuspool med saltvatten, och förstås de vilda stränderna på västkusten. Vi tillbringade nyårsdagen på en av dem, i enorma vågor, där Amos var med om en riktigt läskig upplevelse när han kom ifrån Lukas ut på djupt vatten och tappade orienteringen… Strandvakterna gjorde sig redo att rycka ut men Amos tog sig tillbaka till Lukas för egen maskin som tur, efter några rejäla kallsupar. Jona och jag såg inte dramat men fick ta hand om en omskakad rädd Amos efteråt. Otäckt, och vi ska vara mycket försiktigare i fortsättningen!

På fredag gifter sig en av mina jobbarkompisar så det blir bröllop på Waiheke Island, och efter det lämnar vi Auckland för tre veckor och kör söderut på Nordön, via Wellington över med färja till Sydön där vi bl a ska göra en tredagarsvandring, hyra husbil, köra forsränning och se vilda pingviner hoppas vi!

Vi har det fint och inser nu att det kommer att gå fort innan det är dags att börja avveckla livet här och styra kosan hemåt. Det finns mycket med vår tillvaro här vi kommer att sakna men förstås också många människor och aspekter av livet i Sverige vi längtar hem till, var och en av oss på olika sätt. Personligen har jag glömt hur man gjorde för att förmå sig att cykla i mörker, regn och två plusgrader till och från tåget, eller ta en joggingtur eller en kvällspromenad under såna förhållanden för den delen! 😉 Jag undrar också över varför vi i vår del av världen (eller åtminstone inom den svenska sjukvården) så ofta klagar på det ena och det andra. Det är verkligen en påtaglig skillnad här, att folk på jobbet har en mera positiv attityd. Och det spelar stor roll for arbetsglädjen upplever åtminstone jag. Jag kommer också att sakna att det ges mera både positiv och negativ feedback här.

I andra vågskålen finns vårt Soc som fungerar så oändligt mycket bättre än systemet här, även om vi brister i att ge utsatta och omhändertagna barn stöd är det ett klart mycket starkare skyddsnät i Sverige. Här på NZ finns liknande lagar som LVU men unga tonåringar tillåts i mycket högre utsträckning ägna sig åt tunga droger, prostitution etc utan ingripande. Barn som inte kan bo hos sina föräldrar placeras alltid hos släktingar om det finns några, och ofta har dessa i praktiken inget val utan förväntas ställa upp. Och en sån placering följs aldrig upp så att man kollar att barnet/ungdomen har det bra, vilket tyvärr ofta är långt ifrån fallet. Det är också vanligt att dessa barn flyttas mellan släktingar upprepade gånger under sin uppväxt med följden att de helt saknar ett hem i psykologisk bemärkelse.

Det är väl det som är charmen, glädjen, äventyret men också frustrationen, att få uppleva och jobba i ett annat system. (Måste också nämna att chokladen här är fantastisk och att jag för första gången kommit till ett land med nästan lika god lakrits som den finska – då förstår ni att jag skulle kunna trivas här länge :-))

 

Nedan några bilder från de senaste veckorna… Många kramar från Emma!

 

Frukost i skoluniform

Frukost i skoluniform

Förjulsbad i Mission Bay's fontän

Förjulsbad i Mission Bay’s fontän

Här åt vi julmiddag

Här åt vi julmiddag

Julbad

Amos och Lukas i julbadet

Mellandagsbad i Auckland

Mellandagsbad i Auckland

Bushwalk vid Karskare på nyårsdagen

Bushwalk vid Karekare på nyårsdagen

Varma bushmen

Varma bushmen

blogstats trackingpixel

Adventssommar och Sydney

Där hemma är ni väl i full gång med glögg och pepparkakor sedan länge? Och Finland har fyllt 100 år – många anledningar att tända ljus i mörkret. Här har vi fullt sjå med att försöka vädra ut hettan på kvällarna, sommaren har tydligen kommit ovanligt tidigt i år och vi har sedan ett par veckor stabila nattemperaturer på runt 18 grader och på eftermiddagarna upp mot 25. Hur varmt det blir i vårt oisolerade hus med takfönster har vi som tur ingen möjlighet att mäta men chokladen har fått flytta in i kylen och det säger ju en del…

Här längs strandpromenaderna pyntas det till jul med kitschiga kulor i bjärta kulörer, tomtedockor i full storlek i sjukhusets foajé mm, fjärran från nordisk designjul eller hemmagjort halmpynt. Några särskilda förjulstraditioner verkar här inte finnas, advent och Lucia firas inte utan i stället är det bbq utomhus som gäller när det är jobbjulfest etc.

Amos återvände nöjd och trött från sitt läger efter att alla barnen tagit sig igenom den långa vandringen. Långt och tungt verkar det ha varit; vi föreslog att vi skulle gå vandringen hela familjen men det förslaget fick ganska bestämt mothugg. Förra veckoslutet och ett par dagar därefter spenderade vi i Sydney! Vilken fantastisk stad, breda alléer och strosarvänligt trots gott om skyskrapor, en stor botanisk trädgård i centrum i anslutning till operahuset som var en helt otrolig byggnad. Vi besökte också berömda Bondi beach och gick en kustvandring med makalösa vyer och stränder. Emma var på ett traumaseminarium som i sig var värt resan.

Nu återstår bara en vecka innan barnens sju veckor långa sommarlov börjar, första veckan bär det av till Bay of Islands (över julhelgen) där vi hoppas få simma med delfiner.

Amos & Co på vandringsläger

Amos & Co på vandringsläger

Tre ekorrar och en Ammekatt

Tre ekorrar och en Ammekatt

På väg mot Bondi beach (inte i bild)

På väg mot Bondi beach (inte i bild)

Jan Lööf goes Hindi devils

Jan Lööf goes Hindi på Sydney MOCA

Julmys i Sydney

Julmys i Sydney

blogstats trackingpixel

Novemberhälsningar

Solig lördagskväll i Mission Bay.

Sedan vi skrev sist har vi gjort ytterligare en weekendresa till bl a Hobbiton (där Shire-scenerna i Hobbit och Sagan om ringen spelades in) och en av flera berömda grottor där vi var med om en otrolig guidad tur. Oklart om Jona eller Emma var räddast när vi åkte vattenrutschkana i kolmörker, mäktigt och högtidligt att flyta i absolut tystnad och mörker i en underjordisk flod, där man blickade uppåt mot lysmaskupplysta vindlingar, som en stjärnbeströdd himmel.

Annars har vi mest varit hemma, gjort våra sedvanliga dagsutflykter till närbelägna stränder/bush walks eller bara hängt här hemma i the Eastern Bays. Vår vik Mission Bay blir alltmer välbesökt för varje helg, 2 km längs strandpromenaden ligger Kohimarama beach och 3 km från oss St Heliers där bl a det lokala biblioteket är beläget. Där finns även en pizzeria som kan få den mest motsträviga unga Lannemyra att acceptera promenaden dit ;-).

Jona har haft sleepover i skolan och på måndag åker Amos på femdagars-camp då klassen bl a ska göra Tongariro crossing, en av Nya Zeelands mest berömda day walks, jämförbar med Besseggen skulle jag tro. Distansen är runt 20 km så det känns tryggt att barnen har tränat genom en ”coast to coast” walk genom hela Auckland härom veckan, modiga 24 km! Ändå kan en mamma oroa sig för skavsår, hunger och vätskebrist och allehanda umbäranden. :-)

Lukas har hälsat på på narkosen de senaste två veckorna. Mestadels trevliga kollegor, verksamhet ungefär som hemma. Det gav kli i fingrarna, svårt att se men inte röra. Men, just nu känns det inte som läge att börja jobba, snart halvvägs genom året och med barnens sommarlov (6 veckor) för dörren. Hellre familjesemester än 60-timmarsveckor på IVA…

Jona på strandpromenaden

Jona på strandpromenaden

Hobbiton

Hobbiton

Söndagspickninck

Söndagspickninck

Halloweenvandring Det började med fem, sedan växte skaran okontrollerat. Ja, det är Amos 2:a från vänster.

Halloweenvandring
Det började med fem, sedan växte skaran okontrollerat. Ja, det är Amos 2:a från vänster.

Emma känner sig för att vara helt ärlig lite utarbetad efter snart 16 månader utan semester. De första månaderna var allt så spännande och det var lätt att ge allt och lite till men det känns som energidepåerna nu är rätt tömda… Det är också emotionellt tröttande att nästan alla patienter har haft otroligt tuffa uppväxter och att de ofta skrivs ut till oacceptabelt otrygga förhållanden. Om tre veckor väntar i alla fall tripp till Sydney som ett välkommet avbrott, och sen blir det långhelger över jul och nyår ganska snart därefter.

Kramar till alla er där hemma!

blogstats trackingpixel